Destination Vinterlandet

Text, Bild & Video:Ida Midfjäll (@bikerida_)

Man kan inte sätta sig emot vädrets makter, så enklast är att bli kompis med dem. Receptet på lycka under vinterhalvåret heter dubbdäck! Att bo ovanför polcirkeln men ändå kunna köra hoj i princip året runt får en att känna sig lycklig, en lycka jag själv har skapat. Den finns att skapa för alla, även dig! För att slippa depressionen som kan uppstå efter att du parkerat pärlan inför  vinterhalvåret så kan det varmt rekommenderas att prova, men sen är det kanske inte nåt för alla.

Det har blivit en hel del mil både i Jämtland, Västerbotten och Norrbotten i vinter och jag måste säga att vintersäsongen har varit fantastisk! Att till exempel slå upp ögonen en morgon i mars, kolla på temperaturen -6° C, snön ligger vit ända bort till horisonten och där tar en klarblå himmel vid. Solen lyser och det börjar lukta vår i luften. Att just den morgonen råkar infalla på en dag när man är ledig, hemma och hojen står där med dubbdäcken på och väntar på att bli startad är som att vinna på lotto. Upp å hoppa! Genast på med kläderna och skynda ut för att varmköra hojen. Timmarna på dagen då det är ljust och någorlunda varmt är knappa. Får bli att äta en banan och en brödbit utan något på medan uppvärmningen blir klar.

En liten dagstur upp till Nikkaluokta är helt perfekt en dag som denna. Ca 16 mil tur och retur. Vägen mellan Kiruna och Nikkaluokta är en av de dåligaste jag vet, näst efter ett riktigt kasst sidospår jag hamnade på vid Hoting för några år sedan. Men de spektakulära vyerna man får skåda över Kebnekaise-massivet på vägen upp får en att glömma sådana petitesser. Det är nästan lite hypnotiserande, måste vara som att hamna där folk säger att man ska hamna när man mediterar, jag har själv aldrig varit där men detta måste vara en meditation på 8 mil.

Efter vissa partier av vägen ser man toppen på Kebnekaise, Sveriges högsta berg. Man skönjer något vattendrag som börjar spricka upp och många har tagit upp skotrarna på släp och lastat av efter vägkanten för att kunna ta sig ut och pimpla, grilla och njuta av solen som börjat komma tillbaka starkt efter vinterdvalan. Det här är bästa tiden här uppe. Man vaknar liksom till liv efter vinterns mörker. Jag har vägen nästan för mig själv, möter någon enstaka bil som är på rull och någon ren som inte vet åt vilket håll den ska. Den nya kraftlednings dragningen var inte direkt iögonfallande då den förstör känslan av att vara ute i vildmarken men alla måste ju få sin chans till krulligt hår.

Vyerna vidgar sig och väl framme i Nikkaluokta ser jag att restaurangen är öppen, YES! Jag går först upp till ett kapell som ligger på en kulle en bit ifrån restaurangen. Det ser inte så märkvärdigt ut när man först närmar sig men ju högre upp på kullen man kommer uppenbarar sig en hjärtskärande panoramautsikt över fjällen. Jag satt där och ”levde i nuet” ett bra tag, eller undra om jag hade hamnat i något meditationsstadie för plötsligt röck jag till och jag började känna hur kall jag blivit. Klockan hade tickat på och solen började ha lyst dagens starkaste strålar.

Tillbaka i restaurangen insåg jag att jag inte hinner äta något om jag vill ta mig tillbaka innan dagsljuset är slut, men de kunde snabbt fixa fram en glutenfri muffins och lite varm choklad gjord på mandelmjölk. Kanon! Så skönt att fler och fler ställen har grejjer man kan äta fastän man har allergier. När jag satt där och filosoferade med mitt fika dök Hammarström upp från ingenstans, en gammal kompis jag inte träffat på många år då vi inte bor i samma stad längre. Lustigt att vi skulle vara där samtidigt. Vi gick igenom livet lite snabbt och tills nästa live uppdatering sker får vi fortsätta studera dem via sociala medier. Dagens samhälle, Jaja.

De upplyste mig i restaurangen om att det nu var -15 C grader på deras termometer så jag klädde genast på mig alla attiraljer och startade hojen. De sista milen huttrade jag fram, jag hade gjort det vanliga misstaget så jag fick en glipa i halsen, buffarna hade glidit ner och dem gick inte att trycka tillbaka under hjälmen. Sen låg det en bil med släp bakom mig så jag vägrade förståss att sakta ner, vilket inte gjorde kölden mindre påtaglig.

Det hann nästan bli mörkt innan jag parkerade hojen, skyndade mig in för att tända en brasa så kroppen fick tina. När jag senare  på kvällen tittade ut genom fönstret var himlen helt grön av ett norrsken som höll på hur länge som hellst.

Det är faktiskt riktigt härligt att köra på vintern, man behöver ju inte köra de dagar det är -25 C eller när snöröjningen ligger efter. Det är så otroligt vackert att köra runt på snötäckta vägar och de vita landskapen breder ut sig. Glädjen att hitta ett fik som är öppet när du är i obygden och kör är oslagbar för du är garanterat lite kall, fukten som stiger upp i ett öppet vattendrag en kall dag när solen ligger på är magiskt att se, knarret under fötterna avslöjar att det är minst -10 grader, lyckan som uppstår när handtagsvärmarna plötsligt börjar funka igen. Man lär sig uppskatta de små sakerna.

I dagens samhälle där vi bara ska förbruka saker och göra det så bekvämt som möjligt kanske det är svårt att se tjusningen i detta, men det är en underbar känsla av frihet att kunna uppskatta alla säsongerna på året. Allt handlar om mindset. Tänk att slippa sitta och gnälla dig igenom vintern och istället se framemot det som oundvikligen kommer varje år, SNÖ!

Det är kargt, det är kallt, det är långa sträckor utan att se någon annan levande varelse, det är mycket snö och långa vintrar. Men nog har allt livet ovanför polcirkeln sin charm.

”Om ni vill se mer om den här svängen så finns den att se i ett klipp på youtube, ”Let’s ride! With Bikerida” heter min kanal. Det går också att se mer bilder och filmsnuttar på min instagram @bikerida_”