Värderingar i bikerkulturen - Del 8

När resan är målet

Av Kent Revedal, VP Christian Crusaders MC

En av de grundläggande sakerna som skiljer en biker från många andra MC-åkare är att hojen inte i första hand ses som ett fortskaffningsmedel. Att åka hoj är ett sätt ett leva, inte ett sätt att transportera sig.

Om du tänker på din hoj i första hand som en pendlarhoj, till och från jobbet, så finns det risk att du även har ett hipsterskägg som inte fanns där för 10 år sedan och du dricker gärna en latte med soja eller havremjölk. Kanske smaksatt med lite hasselnötssirap. Ekologiskt såklart. Fair trade om möjligt.

Det berättas om en tuff biker som rullade in på Daytona med sin Arleen Ness designade chopper med en lång hästsvans till hår som stack ut under den lilla hjälmen. Kläderna helt i det rätta stuket. Efter att ha visat upp sig och stärkts av beundrande blickar ger han sig av mot sitt hotell. Där visar det sig att det står en trailer som han kör in sin hoj i, hänger av sig hjälmen, som hästsvansen satt fast i, tar av sig sina designade läderkläder och på med sin vita skjorta och hoppar in i sin Pickup och rullar iväg ekipaget. Det är varken din klädsel eller val av hoj som gör dig till en biker. Det handlar inte om stuket på din grejer - det är en livsstil.

Misstolka mig inte, det är helt ok om du lever så, var och en lever som det passar dem men tro inte att du är en biker. En biker kan absolut ha sin hoj för att åka till och från jobbet, det är snarare regel än undantag, men det är inte orsaken till att han har sin hoj. Fråga en biker om hans upplevelser av att åka. Då kommer du kanske få höra om ändlösa mil, där målet är diffust, av underordnad betydelse, men upplevelserna på vägen är det som är det viktiga. Ibland tillsammans med sina bröder, mil efter mil, lika ofta ensam, kurva efter kurva, en vägsträcka efter en annan. I fantastiskt stekande sol, eller pissregn som tränger igenom klädseln oavsett hur noggrann man varit. En biker vet hur det känns med regnet som sakta rinner ner för t-shirten bit för bit och till sist når ner i skrevet. Men vi är inte gjorda av socker, vi bangar inte för att åka i regnet - Det är bikerliv.

Minnena av att ligga i pack, där man bara ser sprutet av framförvarande däck som ständigt skymmer min sikt och jag får lita till 100 procent på att framförvarande broder kör rätt, annars kommer vi båda att krascha, genom städer, genom landsbygd. Det är bikerliv.

Känslan av hur vinden piskar i ansiktet och rufsar runt i skägget, hur getingarna kraschar mot kindbenen och smashar ner glasögonen så hela synfältet blir suddigt. Dofterna av våt asfalt en sommarmorgon när daggen fortfarande ligger kvar på åkrarna. Det är bikerliv.

När jag tänker tillbaka på åren med klubben så tänker jag på blankslitna däck som måste bytas utmed vägen, olja som måste fyllas på akut, ståltråd som binder upp motordelar, hojar vars elektricitet lägger av i en störtskur, mekande på vägrenen och otaliga korvar på bensinstationer i små orter som man inte minns namnet på. Det är bikerliv.

En oktoberkväll och natt när regnet piskar obarmhärtigt och temperaturen endast är några få grader. Mörkret och regnet gör att man endast ser bakljusen på framförvarande hoj. Man fryser in i märgen och vet att man skulle ha varit framme för flera timmar sedan. Men man härdar ut, man är med bröder. Kontrasten när man ligger i ett pack med kanske 30 hojar på den amerikanska steppen och tempen närmar sig 40 grader. Solen har för länge sedan slutat att gassa - den bränner som en svetslåga. Panheaden framför läcker olja så man ser ut som en prickig salami i fejjan. Men jag lämnar inte platsen i packet, för min uppgift är att ligga bakom och hålla koll på en av våra äldre members. Det är hans hoj som marinerar mig med olja. Det är bikerliv.

En biker söker upplevelsen av att känna sig ett med hojen, den blir inte ett transportmedel, den blir ett med en själv. Den tar en till en plats där man finner ro i själen. Platsen finns inte på en karta, du kan inte knappa in den på en GPS. Platsen är ett rum i din själ där allt blir lugnt, där all oro försvinner och man kan bara vara sig själv. Det är därför resan är målet.